torsdag 7 april 2011

Höga vågor men sprattel i spöet

Efter några dagars vila stod jag ännu en gång och blickar ut över aktiviteten på kusten. Inga fiskare och höga vågor. Min första tanke var att, antigen är man idiot eller geni. Det finns de som pratar om fanatiskt fiske vid kuling. Jag kan inte säga annat än att jag aldrig upplevt det själv. Fast samtidigt tröttnar man snabbare när omständigheterna är svåra. Ett osedvanligt lågt vatten får mig att testa en nygammal plats. Sist jag fiska här var på sensommaren och då blev min enda fångst några stolta fjällskivlingar. Låt oss hoppas på bättre utdelning idag. Generellt gillar jag inte lågvattensfiske men det är intressant att studera nya konturer på rev och stensamlingar som man inte ser annars. Efter att ha bemästrat en stor sten står jag någorlunda tryckt bland vågornas skvalp. Jag har hittat en plats där vågor och stiltje möts. Det känns bra, men ingenting händer.

Vinden friskar i och en kraftig våg kastar mig av stenen, jag dagdrömmer tappar min symbios med vågorna. Av ren överlevnadsinsikt klarar jag mig ganska bra. Något skärrad funderar jag på att ge mig in, men resonerar sedan som en avkastad ryttare. Bättre att hoppa upp på hästryggen direkt igen för att inte överdramatisera situationen. Jag försätter att fiska bland elaka vågor, men utan resultat. Magen skriker efter hunger och jag tar mig in för att vila på stranden. Dagen bästa överraskning är en gammal vrakdel som jag kan göra till en bänk. Moralen börjar att svikta och jag funderar på en mysig middag med min tjej istället. Just då ringer min bror och berättar att han är på väg ner. Han ingjuter ny moral och vi bestämmer oss för ett nytt ställe.

Det visar sig blåsa ännu värre där, men vi försöker ändå. Till sist ger jag upp gentemot vågorna och beger mig till en vik i lä, min bror stannar kvar. Det hårda vädret pressar in mycket vatten i viken vilket höjer mina förhoppningar, Ingenting händer och ganska snart är jag djup försjunken i mina tankar om livet och öringens existens. Just då gör jag en instinktiv lyftning av spöet och känner att det är aktivitet i andra änden. En härlig fisk som drar ut lina. Jag bara njuter av händelsen i några sekunder och lyssnar på när rullen spinner. Det är inge gigantisk fisk men tillräcklig för att göra min dag. Till sist inser jag att jag bör ta kontroll över situationen och sätter press. Det är lång lina men den följer artigt med in, men efter ett rusningsförsök slaknar linan. Jaha, tänker man. Var det dagens chans? Efter ytterligare 45 min fiske konstaterar jag att det var det.


Det får mig att fundera kring min kamp mot öringen. Det är en tuff säsong och man kämpar emot genom olika teorier, vässade krokar och total genomgång av draglådan. Kanske det är överflödigt? Kanske man bara ska slappna av och njuta av våren och låta öringen övertalas när den är redo. Det är ju trots allt den som bestämmer när det är dags. Men om jag får bestämma är det nära nu.

2 kommentarer:

  1. Blev en runda igår trots vädret. Tre man i fyra timmar körde mellan Böste och Abbekås. Inte en känning. En del platser ofiskbara men bättre ju längre österut vi kom.

    SvaraRadera
  2. Det måste varit en tuff fisketur. Vi får hoppas att det lättar till helgen. Vi hörs!

    SvaraRadera