måndag 7 juli 2014

Med Jämtland i backspegeln


Det svenska sommarvädret är en lynnig historia. Köld, värme, blåst och sol kommer och går. Det gäller att ta vara på stunden när tillfälle ges och njuta av de solstrålar som når fram till vår jordskorpa. Det kan vara bra att komma ihåg när man står i full mundering i ett skogsparti och beklagar sig över värme och mygg.  



Efter en bra bits vandring genom skog och över åsar når vi vattnet med andan i halsen. Vid strömkanten är det varmt och kvavt, men forsens kyla gör livet i vadarna något mer rimligt. Det är vackert som ur en Zorntavla och solen på himlen har passerat sin högsta punkt. Min kusin från norr hejdar vår iver i att gå rakt ut i vattnet. Låt oss supa in stunden och spana efter närvarande öring manar han. Efter en stund är det som om naturen glömmer bort vår närvaro och aktiviteten tar fart. Harr och öring är uppe i ytan medan fåglarna kryssar mellan trädtopparna. 



Vi beger oss försiktigt ut mellan strömfårorna och fiskar av en större forsnacke. Fisken är uppe men vill inte ta. Men plötsligt nyper det tag i Fredriks fluga och en vildsint harr sitter på kroken. På klass 4 blir det en rättvis kamp som harren så småningom vinner. Det kliver på några mindre öringar och harrar, men de stora uteblir. Jag beger mig neråt mot grundare partier med kraftigare forsar. Jag fiskar av några pooler med en nymf och plötsligt sitter där en vacker liten öring. Att stå mitt i strömmen och drilla denna fisk på en fluga är en ynnest. Hungern gör sig påmind och jag återvänder till baslägret. Än en gång gömmer jag mig för naturen och låter smålivet ta plats. Det hoppar lite fisk, men jag funderar om. Stora vatten brukar betyda stora fiskar. 



Jag vandrar uppåt genom skogen mot de mer kraftfulla strömmarna. Tankarna går till laxfiske och här skulle jag vilja ha en rafflande kamp med en anständig harr eller öring. Taktiskt börjar jag längst ner och fiskar mig uppåt. Jag vill maximera min lycka och inte förstöra några vatten med en oansvarig drilling. Plötsligt är det smatter på linan och mothugget sitter. De "tunga" knyckarna skvallrar om att det är en fin harr som klivit på. Den tog på de djupa partierna och det utnyttjar den till sin fördel. Linjen är tunn mellan stock och sten. Får fisken övertaget kan det lätt slita sig loss. Men till sist är den mellan mina ben och jag beundrar den vackra harren. Egentligen för vacker att ta, men en matfisk får man unna sig. Jag slår mig ner vid strandkanten ödmjuk över vad naturen gett mig vilket är tillräckligt för denna kväll.








    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar