Lika svårt som det är lätt

Jag vandrar längs den skånska kustremsan och undrar var fisken tagit vägen. I fler timmar har jag fiskat av en sträcka som uppgår till någon kilometer. Långa sträckor brukar resultera i fisk, men inte idag. Kanske inte så konstigt då vädret visar sig från sin tuffare sida. Kall februarivind på drygt 10 m/sek gör det kämpigt och kallt. Men solen tittar fram mellan molnen och jag tycker det borde finnas någon havsöring som borde frestas av min märlimitation. Men trots att jag nöter mellan varje sten visas inget tecken på liv. Till sist kapitulerar jag och vandrar tillbaka i skogen mot bilen. Men envisheten slår till och jag ska bara testa en plats söderut det tagits fisk tidigare på säsongen. 

 

Väl på plats ser det ut som alla andra platser jag fiskat av idag, men på andra kastet böjer sig mitt spö. Det är alltid en kick när man byggt upp en teori i huvudet som sedan stämmer. Fisken väger väl knappa 2 kg och bjuder på en aggressiv kamp. I det klara vattnet är det härligt att se den i action. Den tar en stund innan jag får kontroll på den och jag kan återutsätta den. Tre kast senare är där en ny fisk på kroken. Något mindre, men lika pigg i det kalla vintervattnet. Konstigt att det stundvis kan vara så enkelt. Men så här på vintern handlar mycket om att hitta den lilla ytan där de står och trycker. Synd bara att det går flera hundra småytor innan man hittar rätt. Därefter händer det inget mer och jag ser hur solen sänker sig mot horisonten. Nöjd för dagen beger jag mig hemåt mor varmare platser.