lördag 28 mars 2015

Med smak för tobis


Klockan ringer och jag avläser 05.30 på skärmen. Sakta går det upp för mig att jag hade vision om ett tidigt morgonfiske. Jag spanar ut genom fönstret och ser tjock dis omsluta lyktstolparna. Nä, efter en hård vecka på jobbet kapitulerar jag och kryper tillbaka i sängen. Oviljan till morgonfiske är min stora svaghet som fiskare!


Senare på dagen när solen bryter igenom diset som jag tidigare nämnde och jag är på plats längs kusten. Lättare sagt än gjorde då de två första fiskeställena var fulla av opportunister som jagade havsöring. Fisketävlingen "Blänkaren" går ju av stapeln idag och kanske där är det fler än vanligt som kämpat sig ut. Men egentligen är det inget fel på förhållandena då en sydvästlig vind på 5 m/s smeker den skånska sydkusten. Visst borde det komma upp en hel del fina fiskar idag?


Äntligen hittar jag en plats där jag får vara ensam. Jag tacklar Bombarda och knyter på en ny tobisimitation som Frank Hjortberg knutit till mig. Jag fiskar av ett rev mot djupare vatten, men inget tecken på liv. Jag satsar mot djupare vatten där det tidigare under säsongen ej varit fångstgivande. Jag går ner i tempo och känner att jagande öringen andas min fluga i nacken. ETT spinnstopp och spöet står i en båge. Fisken kämpar frenetisk och är av det mindre slaget. Den gör några hopp innan den sliter sig fri. Snabbt tar jag sikte mot samma yta hav igen och efter några långsamma vevtag sitter nästa fisk. Något större och den bjuder på en härlig kamp. Djupet är säkert 3 m vilket ger fisken många alternativ i sin kamp. Efter en publikfriande fight med både hopp och rusningar krokar jag av fisken och den får återvända till djupet.


Jag fortsätter att fiska av samma yta. Jag känner att fisk är närvarande men inget händer. Men lika oförutsägbart som ett pistolskott är där plötsligt djupa knyckar i spöet. Det är en havsöring i bra storlek som bjuder på en rafflande kamp där jag hela tiden måste parerar med slirbromsen. Det gör faktiskt stor skillnad att fiskarna kan utnyttja djupet till sin favör då det gör det svårare för mig. Jag känner mig också lite ringrostig när jag hoppar runt bland stenarna i ett försök att få kontroll på fisken. Som "vanligt" är håven där den gör mest nytta(i bilen). Efter 7 - 10 min får jag äntligen kontroll på fisken och jag konstatera att det är en blankbesa på ca 2,5 - 3 kg. Jag tailar den och lossar kroken innan den får återgå till Östersjöns undre värld. Jag fortsätter att fiska av samma sträcka och känner att fisk är i omlopp, men ingen behagar hugga. Jag tackar för en kort, men intensiv show och återvänder till stadens "måsten".   




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar