Omättligt vackert

Tidiga turer är min svaga punkt som fiskare för när fönsterrutan är mörk är sängen en allt för skön plats. En vacker rådjursfamilj avspeglar sig mot den skånska slätten och den magiska inramningen blir total. För ibland gör kusten mig förstummad med sin ständigt nya skepnad. Omättligt kan jag stirra på horisonten som visar ett skådespel av färg och form. Jag beger mig ner mot vattnet innan solen har skänkt dagen sina första strålar. Vattnet är kristallklart, men det känns hett. Jag har bara en timme till mitt förfogande så ganska snabbt fiskar jag av en längre sträcka. Det är svårvadat på de isiga stenarna. Det enda tecken på liv jag möter är en gammarus i ytan. Borde inte öringen ta den till frukost? Jag testar en ny plats som är grundare och med mer sand. Kanske gårdagens värme lockat in fisken på platån. Men efter att ha avverkat ett varv på den långa visaren får jag se mig själv lottlös fiskmässigt, men den magiska morgonen kommer länge att finnas på näthinnan.

Att kämpa i stiltje

Det är när vinden pinar som jag gillar kusten som bäst. Dramatiken är så mycket större vilket ökar spänningen dramatiskt! När vinden är obefintlig och solen gassar kommer livsnjutaren fram. Trots att frosten ligger tunn på det falnade gräset blir jag sugen på att sträcka ut mig och ta en tupplur. Men plikten är för stor och jag betar av en lång kustremsa kvickt. I det klara vattnet är det inte lönt att truga öringen, de bestämmer sig snabbt om de vill hugga eller inte. Hellre presentera flugan för många öringar än att presentera flugan många gånger för en öring. Men det finns ingen huggvillig öring idag och jag beger mig hem efter någon timme. Det är faktiskt ganska många fiskare ute längs kusten och under dessa förutsättningar vill jag inte trängas för sola ansiktet kan jag göra på en uteservering i stan.

  

När havsöringen vaknar!

Man undrar ibland hur många lågtryck som kan dra in över Sverige. Så fort blicken har riktats mot helgens väderleksrapport har besvikelsen varit ett faktum. Ofta är det ju så med havsöringsfiske, när suget är som störst är vädret som svårast. Men med lite tur dyker det upp en lucka då solen får gästspela och vinden står tillbaka. Det var utmanade ändå då grumligt vatten påminde oss i veckans storman. Men i luckorna hittar vi liv. Små och blanka öringar ger sig till känna, vissa hugger hårt andra betraktar draget bakifrån utan tillstymmelse till avslut. Det grumliga vattnet gör det ännu mer spännande. Hoppet om kamp försvinner inte förrän draget är ovanför ytan. Fisket är enkelt och njutbart och jag myser över att säsongen är igång. Det gästvänliga januarivädret gör att det redan känns som om vi haft ett par veckor vår. Nu ser det visserligen tuffare ut framöver men så länge isen är borta går det och fiska havsöring och ett litet grepp får vintern ta för annars kommer horngäddan lagom till påsk.

Egon hälsar på och gör det tufft för en havsöringsfiskare

2015 har knappt startat och redan har det blåst rejält längs våra kuster. De namngivna stormarna har avlöst varandra och gjort det svårt för oss havsöringsfiskare. För även om det alltid går att hitta en vindskyddad vik är kraftiga lågtryck alltid en utmaning. Men ändå sitter Hannes och jag i bilen och tar sikte mot kusten. Så här i början av säsongen är suget för stort för att man ska kunna stanna hemma. Vi får stanna på ett par olika platser innan vi hittar drägligt vatten. Trots att ytan är ganska lugn är det mycket rörelse i vattnet. De kraftiga vindarna skapar strömmar vilket känns när man har draget i vattnet. 

Vi fiskar av en sträcka och Hannes får en liten blank. Vi har även några nyp av fisk som hugger försiktigt. Det är lågtryck i luften vilket både vi och fisken känner. När sälen dyker upp 60 m framför oss tycker vi det är ett bra tillfälle att byta plats. Sälens påverkan på fisket låter jag vara osagt och jag tycker de är vackra djur. Men jag vill inte trängas! Vi fortsätter norrut och vinden friskar i. Bortsett från några mindre "stötar" händer inte så mycket mer denna dag. Januari är tufft för den som vill fånga havsöring, men vid rätt förutsättningar kan det lossna ordentligt och det hoppas jag att det gör snart. 

       

När vinden vänder

För vackert väder för fiske

Stormen Svea har sagt "hej då" och utsikterna ljusnar för oss havsöringsfiskare. Det är tidigt på säsongen vilket ofta innebär att man som fiskare får söka fisken då den ofta står stationär i mindre områden. Jag återvänder till några av gårdagens platser och blir imponerad över hur snabbt det klarnat upp. Igår var det en brunmassa och idag är det ett ginklart akvarium som gnistrar i solen. Vinden är svagare än på länge och det är inte mycket till vågor. Hannes som är dagens sällskap har en följare på första kastet. Dagar som dessa måste havsöringarna trugas det de med lätthet genomskådar ens bete. Men en stund senare sprattlar det i Hannes famn och en lite öring har lossas omgående. När jag strax efter har en fisk som släpper tänker jag att det kanske kan bli en framgångsrik dag ändå. Men därefter blir det tyst och vi fiskar ett par timmar där en hoppande havsöring är det enda livstecknet. Fast solen lyser hela tiden på oss och vi njuter av att havsöringssäsongen är igång.

Bombarda blev dagens val

Stormen Svea gör havsöringsfisket svårt

Vi har smält julmaten och nyårsraketerna har tystnat, samtidigt har vi tagit några små steg in i 2015. Då jag själv skålade in det nya året i Stockholm hade jag inte någon chans att ge mig ut på premiären och stormen Svea förlängde min längtan ytterligare. Men på den tredje dagen på det nya året fick jag äntligen bege mig ut längs den skånska kustremsan. 

Årets första tur är alltid speciell med tanke på det stora sug som byggts upp sedan 15 september.  När man drömmer om havsöringsfiske på hösten är det lätt att sortera bort kalla fingrar och trasslande linor. Men det som blir uppenbart för mig direkt är kustens makt och att man som havsöringsfiskare är så beroende av dess förhållande.

De senaste dygnens stormande har förvandlat vattnet till en brun massa som fullkomligt väller in över mig. Jag gillar när det grumlar till, men när siktdjupet knappt är en decimeter är det lätt att tappa tron. Jag tror på en fin balans mellan när fisken känner sig trygg i en skyddad(grumlig) miljö, men ändå har bra sikt över födan i dess närområde.

För att öka synligheten väljer jag ett större drag med ”blänk”. Fisken känner i alla fall vibrationer och har man tur kan en solstråle leta sig ner på några decimeters djup och på så sätt ge skenet av en fiskaktivitet. För att fokusera på prylar är säsongens nygamla bekantskap ”Fireline” på spolen. Jag var väldigt förtjust i Nanofil, men några olägliga linbrott fick mig att vilja testa nytt igen. ”Fireline” är helt ok och sticker inte ut på något sätt, kanske är den något svårare att trä igenom bombardan än andra linor.

Jag får förflytta mig några mil för att hitta fiskbart vatten och till sist är där aktivitet. En liten havsöring hälsar säsongen 2015 välkommen. Jag vandrar en längre sträcka längs kusten och ser några böjda spön till. Med blotta ögat ser det inte ut och vara några rekordfiskar, men tidigt på säsongen är allt silver välkommet. Mitt i all prylhysteri smygfotar jag en fiskares spö och rulle medan han är och gör sina behov bland buskarna. Ett stycke svensk historia syns på bilden. Undra hur många fiskar på sitt samvete denna rullmodell har? Månen visar sig redan innan slagit fyra vilket vittnar om att det är tidigt på säsongen. Jag nöjer mig med dagens resultat, men hoppas på lite lättare förhållanden snart.