Knölval skymtad utanför Bornholm

Var försiktig med att knyta på sillimitationer på linan framöver

Den 14 och 16 februari har det skymtats Knölval utanför Bornholm och Polen. Den är en stor val som i vuxen ålder mäter den ungefär 15 meter och väger omkring 36 ton. Den är välkänd för sina språng upp över vattenytan och för sin valsång. Knölvalen förekommer i havet runt om på hela jorden. Knölvalen äter endast under jaktsäsongen som infaller under sommarhalvåret och födan består främst av mindre bytesfisk som t.ex. sill och krill. Så vi kustfiskare behöver inte vara rädda för att bli en mumsbit när vi står i vattenbrynet. Men väldigt kul att Östersjön uppvisar ett mer aktivt djurliv där fler arter gör besök och med senaste tidens saltvattenintrång är det en positiv känsla som infinner sig.

Lika svårt som det är lätt

Jag vandrar längs den skånska kustremsan och undrar var fisken tagit vägen. I fler timmar har jag fiskat av en sträcka som uppgår till någon kilometer. Långa sträckor brukar resultera i fisk, men inte idag. Kanske inte så konstigt då vädret visar sig från sin tuffare sida. Kall februarivind på drygt 10 m/sek gör det kämpigt och kallt. Men solen tittar fram mellan molnen och jag tycker det borde finnas någon havsöring som borde frestas av min märlimitation. Men trots att jag nöter mellan varje sten visas inget tecken på liv. Till sist kapitulerar jag och vandrar tillbaka i skogen mot bilen. Men envisheten slår till och jag ska bara testa en plats söderut det tagits fisk tidigare på säsongen. 

 

Väl på plats ser det ut som alla andra platser jag fiskat av idag, men på andra kastet böjer sig mitt spö. Det är alltid en kick när man byggt upp en teori i huvudet som sedan stämmer. Fisken väger väl knappa 2 kg och bjuder på en aggressiv kamp. I det klara vattnet är det härligt att se den i action. Den tar en stund innan jag får kontroll på den och jag kan återutsätta den. Tre kast senare är där en ny fisk på kroken. Något mindre, men lika pigg i det kalla vintervattnet. Konstigt att det stundvis kan vara så enkelt. Men så här på vintern handlar mycket om att hitta den lilla ytan där de står och trycker. Synd bara att det går flera hundra småytor innan man hittar rätt. Därefter händer det inget mer och jag ser hur solen sänker sig mot horisonten. Nöjd för dagen beger jag mig hemåt mor varmare platser. 

     

Segt i 50 nyanser av grått

För några dagar sedan talades det om frisk vind och solen till helgens väder. Den friska vinden stod på sig, men solen uteblev. Inte mig emot då mulet väder brukar kunna spännande fiske efter havsöring. Sen efter förmiddag blöts mina vadare i Östersjöns vatten och förutsättningarna känns spännande. Stora gråa massor väller in över kustremsan och stora vita områden uppstår i det efterföljande svallet. 

  
Jag fiskar av en längre sträcka utan resultat. Vattnet är klart och jag funderar på om Bombarda kanske är ett alternativ. Men det är alltid en utmaning att ha kontakt med flugan när det är livfullt i vattnet. Jag låter spinnspöet vila ett tag och kastar lite fluga. Mycket fisk har varit aktiv på grunt vatten senaste tiden. Ett naturligt beteende tidigt på säsongen då det är vid strandkanten som djurlivet kommer igång först. Köldstel öring simmar på vatten som bara är några decimeter djupt och mumsar i sig märlor och spigg. Plötsligt ser jag en stor skugga förfölja draget in mellan stenarna. Innan jag hinner reagera vänder den till synes maffiga fisken sida till och försvinner ut på djupet. I mitt optimistiska sinne såg den ut att väga 3-4 kg i alla fall. Men jag har inte svaret på dagens recept och beger mig hemåt frustrerad över att öringen gör det svårt för mig. Men dagarna blir snabbt längre och lite sol på detta så kommer det bli mycket hett fiske framöver.

Mycket mer än så här såg jag inte av efterföljaren

Lamson Speedster i läcker modell

Scott Radiant

   

Vid horisontens oändliga linje

För mindre än 24 timmar sedan stod jag och beundrade dolomiternas vackra bergstoppar. En naturupplevelse som på många sätt är lik den man får när man jagar havsörings längs kusten. I tystnad står man och betraktar naturens oändlighet när mark och himmel möts i horisonten. Allt i går i den blåa färgskalan men i en mängd olika nyanser. 

Tillbaka i Skåne kör jag över slätten och det blåser rejält. De bladlösa träden vajar friskt i vinden. Men så här är det ofta när man vill fiska havsöring i februari. Jag spanar på ett par platser innan jag hittar ett fiskbart område. Vinden kommer från nordväst och är frisk så den pressar vattenmassorna ut från kustremsan. Resultatet blir stora och kraftiga dyningar med vattnet som återvänder. Men med vinden i ryggen blir vårkänslorna påtagliga när solen står på. 

Jag fiskar av ett mindre område och omgående nyper det till.  En vacker blankfisk har slukat min Snurrebasse. Jag som precis innan tänkt att det kanske var läge med Bombarda med tanke på det klara vattnet. Fisken bjuder på en pigg kamp innan jag lossar den i vattnet. Ovanstående bild var det bästa jag fick när jag ville släppa fisken smidigt.

Det händer inget på de nästföljande kasten så jag låter platsen vila. Fortsätter bortåt några 100 meter och kastar på en udde. Plötsligt sticker en säl upp huvudet framför mig. Vackert djur som beundrar mig lika mycket som jag beundrar hen. Sälen försvinner och jag vill inte trängas så jag fortsätter bortåt funderandes på den eviga debatten på sälens påverkan på kustfisket. 

När jag är djupt i mina tankar suger det tag i spöet. En rejäl fisk är på! Skillnaden är påtaglig när man kan, respektive inte kan styra en havsöring. Denna är ingen rekordfisk men av det grövre slaget och bjuder upp till en fin kamp. Just när jag funderar dess ev. vikt slaknar linan och havsöringen är ett minne blott. För att vara efterklok tyckte jag nog att kroken var lite dålig. Jag fortsätter österut och ganska snart är där en ny fisk på, men denna släpper också. Jag erkänner mig besegrad men njuter av att första vårkänslan är ett faktum och kör hemåt igen.